tisdag 27 mars 2012

Pilgrimsvandringens sista del 14


21 september

Vi steg på vår buss igår kväll som startade exakt. Reste hela natten och jag sov faktiskt en del .t.o.m. över ett stopp på 30 min sa N. Då har jag sovit gott. Vi var framme i morse vid 7 tiden på flygplatsen Barajas i Madrid. Vårt plan skufle gå 13,30 så vi fick vänta mera. Kände oss smutsiga, vilket vi är!!
 Den vita staden …alla hus var vita, men jag har glömt dess namn


Oj, vad jag vill hem till ett bad och rena kläder. Äter lite på flygplatsen och för våra sista ören får vi ihop en chokladkaka som vi delar på flyget.

Skönt att komma hem
Utsikt vid den vita staden....eller nersikt....


Vi har pratat så mycket om vikten av att vara kärleksfulltill sig själv. Som N säger i varje andetag . Föra ner tanken och känslan i hjärtat med kärlek. Bara utgå ifrån ren kärlek alltid. Tänka kärlek, göra kärlek . Att allting jag gör kommer åter till mig, hur viktigt är det då inte att jag är sann till mig själv och omgivningen. Ge kärlek, få kärlek  göra detta till min vardag .N har insett att hon har inga begränsningar, allt hon vill är möjligt. Jag ser det tillsammans med henne och blir glad. För då vet jag att det är möjligt för mig och alla andra med.

Min camino innebar en kamp med skoskav och vissa dagar tunga tankar. Ändå är jag väldigt tacksam över att: Detta har jag klarat! Så mycket man kan. Inser med att den kampen har jag byggt upp själv och det behövs inte. Att förvänta sig skoskav, jobbiga dagar tex . skapade jag själv. Och så är universums lag, det jag sänder ut kommer tillbaka.

N har inte haft samma camino. Hon har inte gjort det till en kamp, inget skoskav, bara lätta njutbara dagar när vi vandrade. Eller jo, faktiskt, första vandringsdagen, som var mycket tuff för oss båda var jobbig även för henne. Varför?
Vi är högt på en bro


Jo, pga. en missuppfattning tyckte hon att jag sagt att just den dagen var den jobbigaste delen av vandringen. Jag hade syftat på där leden startar i Frankrike.  Därför blev den delen av hennes vandring jobbig. I hennes sinne var den dagen jobbigast och den blev det.. Resten av vandringsdagarna njöt N hela tiden.

Så att aldrig planera, gör livet lättare, följa flödet och bara vara kärleksfull till sig själv. Så enkelt ska livet vara. Jag har mycket att jobba med nu och det känns härligt att få göra det. Ska man gå caminon ,rek. Jag att göra det för att man verkligen vill detta. I hjärtat.


Kramen Lisbeth


Ja härmed är vår vandring över och att komma hem var gudagott. Jag kom in i vardagen men hade mycket tankar och var ofta tillbaka. Men det var lugnt och inget jobbigt. Kroppen fick återhämta sig och min fot läkte. Innan vi gick hade jag problem med den foten som jag hade blåsa på. Det växte en ”bula” under hälsenan som   gjorde att den drogs  och slets över bulan .När jag väl kommit igång minskade även den smärtan. Den foten blev senare opererad och då hade den hunnit bli som en halv golfboll.   Och då satt jag gipsad i 6 veckor. Verkligen kontrast. Fenomenet kallas extosos  och  är ben som växer. Himla dumt ställe att sätta sig på.  Men men…allt är bra igen!!
                                                 På åter seende


9 kommentarer:

  1. Jag tycker att det har varit underbart att få följa dig på denna resa , stundtals har det känts som om man var där , man har längtat tills nästa kapitel och sett framemot att läsa den . Härligt att få dela dina kloka tankar... Försöker att varje dag tänka så men ibland faller man tillbaka , men man kommer upp igen ;) många kramar till dig du underbara människa <3

    SvaraRadera
  2. Tack för att vi fick följa med på din fantastiska resa. - En resa som man kan göra på olika sätt men syftet är detsamma...Att lära känna sig själv.
    Tankens kraft styr oss mer än vi tror
    Upplever att du är en enastående klok och varm människa ♥
    Varma kramar till dej /
    Anneli

    SvaraRadera
  3. Tack! Tack! Tack! Snart ska jag läsa allt om resan igen för det var väldigt intressant att följa dig på den, det är lite som om jag går med....ja, i alla fall lite grand! Och alla fina bilder. Du var tapper med din fot! Imponerande.
    Agneta kramar

    SvaraRadera
  4. Tack för man fick föja på din spännande resa, vilket äventyr!!!!
    Och shit vad skåpen blev fina, tänk vad färg gör mycket:-)

    Kram Jenny

    SvaraRadera
  5. Nu har jag missat en hel del här, har haft mycket att göra men jag få läsa ikapp den någon gång, det var ett väldigt intressant läsning.Jag är imponerat av att du fortsätta resan trots din onde fot.
    Den resan var verkligen ett stort minne för resten av livet eller hur?
    Vilken skillnad de två skåp som du målade, de blev jätte fina.
    Kram Gerda

    SvaraRadera
  6. Ja, vilken tur att benet blev bra!
    Tack för alla fina kommentarer jag alltid
    får av dig! Blir så glad!
    Gillade dina fina målade skåp i förra
    inlägget!
    Ha det gott,
    Kraaaam Sofia

    SvaraRadera
  7. Tack för resan vi fått följa med på!verkligen fin berättelse..kan tänka mig att det var mycket upplevelser/intryck att smälta efteråt.kraam Jessica

    SvaraRadera
  8. Spännande att läsa om dina intryck och reflektioner! Man blir lite tankfull....Att vara kärleksfull till sig själv utan att få bekräftelse från sin omgivning är en stor bedrift....det skulle jag vilja behärska...men hur?;)

    SvaraRadera
  9. Sträcklästa hela din Caminoberättelse ikväll. En stark berättelse, djup med många bottnar. Imponerande att du delar med dig så mycket inte bara av vandringen utan också av dig själv och dina innersta tankar. Blir ännu mera sugen på att göra vandringen, fast det behövs kanske inte – berättelsen gjorde så att det kändes som man var med! Tack för trevlig läsupplevelse. MVH Anders Frick

    SvaraRadera

Blir glad.....


Blir glad när ni lämnar lite tankar hos mig