måndag 5 mars 2012

Pilgrimsvandring del 3

10 sept 2009


Tredje dagens vandring, har också gått bra. Vi är i Astorga, en fin gammal stad med stora byggnader, och en stor katedral. Vi sitter just nu på ett stort torg med uteserveringar runt om. Och efter lite möda lyckades vi med N:s italienska få ihop varsin latte med goda kakor. Plattorna utanför fiket är härligt solvarma efter dagens värme, mycket behagligt. Alla dessa människor som går Caminon,. Vi är många som trampar på, på den röda jorden. Idag har vi gått förbi lantbruk, såg innestängda kalvar i otroligt små burar där de inte kunde se ut….de råmade hela tiden…det kändes inte bra alls….vet inte varför de stod så….






Här satt vi i timmar och såg människor komma och gå,barnen leka och en syn vi nog aldrig glömmer ...I en rasande hastighet kommer det en elektrisk rullstol, farande ganska rakt mot vårt håll och framför sig kör denna person en man liggande på brits! Ett jätteekipage som vi blev stumma av att se...och efteråt sa vi ..hände eller gjorde det inte....??? Vi kunde inte annat än skratta åt den dråpliga synen.....





Här ligger en plastpåse men kan inte säga att det var nedskräpat alls kring leden utan precis tvärtom.



Vi passerar hela tiden platser där vandrare lämnat sina spår, små stenhögar, små hjärtan byggda av sten eller annat. På ett ställe idag fanns en pilgrimsdocka i naturlig storlek. Tycktes vara en religiös plats, där många lämnat meddelande på papperlappar under stenar. Också stenar med skrift för att hedra sina bortgångna. Vi har gått på dammiga steniga vägar, längs fält som skördats. Flera åkrar låg i träda och det var bara sten, sten och sten. Fick veta att det avsikten att inte odla på dessa för att hålla det öppet
Ett yngre spanskt par serverade pilgrimer med vatten ,lemonad kaka, frukt efter en dryg uppförsbacke ,mitt ute i ingenstans….Alldeles exakt rätt tajming. En liten donation som tack!
Läskande och behövt!

Funderade över gårdagens vandring där min mage strulade. Känner en sådan tacksam känsla att vi gick genom majsfält, idag hade det varit så mycket svårare.

Vi stannade vid ett fik runt lunch tid. Skönt! Där passerade flera för oss nu bekanta ansikten, trevligt! Bueno Camino säger man, när man möts. En dansk kvinna. L-L från Helsingör går för andra året på rad. I fjol våras hade hon regn hela tiden, men för henne var det ok. Hon tycker värmen är jobbig. I fjol stötte hon på ett alberge (härberge) som Paulo Coelho står för. Efter han gått leden 1986 ville han stå till tjänst så här. Tyvärr för oss, för det ligger inte här vi går. L-L ska komma tillbaka nästa år och jobba som volontär två veckor
De gula pilarna är lätta att följa just nu och vi har ju mycket sällskap om vi inte skulle hitta..
Alldeles innan Astorga finns ett sten monument, Cruez de Ferro där pilgrimer lagt stenar. Ett 10 meter högt kors som det växt upp en hög av stenar kring. Där lade även vi stenar, stenar som vi haft med hemifrån. Och här är tanken att lägga från sig bördor som tynger en. Min önskan är att se mera kärleksfullt på en person som jag uppfattar strular till det.







 


Väl framme på vårt härberge växte ett jättefikonträd på den lilla mini bakgården....färska fikon...hmmm!
-----------------------------------------------------------------------------

Paulo Coelho , som skrivit boken Pilgrimsvandringen läste jag med för många år sedan. Där beskriver han så tydligt sina rädslor som kommer upp i ytan. Den påverkade mig, men inte alls lika mycket som Shirley Mc Laines bok, den bara älskar jag ,där hon delar sina mäktiga upplevelser. Agneta Sjölin gick leden i ett rasande tempo. Hon hade ett planerat avbrott, åkte hem och kom tillbaka och gick resten. Hon ville gå långa sträckor själv. Jag minns boken som hon nästan var jagad genom leden. Vi väljer ju själv hur vi vill uppleva det. Kanske hade hon inte tiden till sitt förfogande.

Om jag nån gång skulle få ide´n att gå igen….ska jag ha gott om tid minst 6 veckor och då gå hela…

Mot slutet av våra vandringsdagar minns jag nu att N pratade med en man som gått ensam. Hans hustru skulle möta upp honom i Santiago de Compostela ,ledens slut. Mannen var från Holland. Han hade gått hela leden och någonstans i början passerade han stora öppna fält där han väljer att stanna och ta in en känsla. Han uppfattar ett krig och ett stort slagfält just där han stannat och ser det framför sig. Han fick senare bekräftat att det varit just så. Om jag minns rätt nu så hade han aldrig haft liknande upplevelse tidigare. Men exakt var det var minns jag inte.

Kramen Lisbeth







8 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dej av denna underbara vandring ♥ Funderar på om du så här efteråt tänkt tanken att gå denna vandring själv...Utan sällskap ?! Varför jag frågar är, att just ensamheten gör att man har tid att tänka dom tankar som man aldrig annars skulle göra.Och att man dessutom får tid att känna sej själv.
    Ha det gott !
    Kram Anneli ♥

    SvaraRadera
  2. Underbar läsning, så mycket kärlek och eftertanke. Detta skulle jag gjort när jag kunde så tack för att du delar med dig.

    Kramen

    SvaraRadera
  3. Vilken fantastisk resa ni har gjort och så mycket tänkvärt....
    kul att du dela med dig av dina upplevelser....
    kram
    sandra

    SvaraRadera
  4. Vad kul att få följa med på din vandring!
    Vilken grej.
    Snygga skåp du visar, gillar så mycket äldre möbler =)
    Tack för titten
    Kram Sussi

    SvaraRadera
  5. Roligt och intressant att läsa om din vandring. Det är något jag också funderat på att göra men det är som så mycket man vill... men när barnen inte bor hemma längre då ska det bli en sådan vandring. Man bli väldigt inspirerad när man läser dina små berättelser. Ha det så gott! Kram Sofie

    SvaraRadera
  6. Följer din resa med glädje!
    Ha en fin dag!
    Kram Katha

    SvaraRadera
  7. Underbart , kramar Eva

    SvaraRadera
  8. Åhh vilken spännande resa!!!
    Hoppas din dag blir fin!
    Kramar Kathrine

    SvaraRadera

Blir glad.....


Blir glad när ni lämnar lite tankar hos mig