fredag 9 mars 2012

Pilgrimsvandring del 5

12 sept

Hittills har vi gått 9 mil. Idag anlände vi till Molinasace, en mindre stad?? Vandringen idag har varit vacker genom bergen, mycket gröna berg, svindlande vägar. Vi startade halv 8 i morse, ljuset var på väg då. Och det blir genast uppför men inte hisnande brant utan det stegrade sig långa sträckor. Det var svalt och skönt. Vi klarade oss på frukten några timmar, sedan blev det frukost i en riktigt gammal by. En liten by med få hus, Acebo. Vi åt tonfisk, ägg och tomat macka och en latte. Där bytte jag plåster på min häl. Fortsätter både lite ner och mera upp….. Vet inte hur långt vi går. Mycket nerför som frestar på benen. N testar sitt sätt att gå, det blir en sviktande, steppande gång, nästan likt skuttande getter. Enkel teknik som fungerar väldigt bra. Frestar inte alls på samma sätt på benen.

Går och funderar över hur kroppen gör sitt arbete. Ber om att min kropp ska anpassa sig i alla situationer, men förstår omgående att mitt sinne måste vara lätt, glädjande och kärleksfullt för att kroppen ska vara i samma stämning. Känner i mitt hjärta och hittar en glädjekänsla där. Tackar för att jag får vara här och lära mig. Tack.
N beundrar en av alla vackra utsikter.

Vi anländer till Molinasace, tanken var Ponferrada men mina fötter behöver vila. Och N väljer med att stanna. Vår rutin när vi kommer fram är densamma. Duschen, den efterlängtade svalkan, så skönt att bli ren. Tvätta kläder och efter det går vi ut och äter något lite. Middagen sparar vi till kvällen. Idag valde vi en bar och försökte beställa en omelett, men nej, kyparen förstod inte….Då beställde vi potatiskaka, potatisen var slut….Efter att kyparen försökt få oss att beställa både det ena och det andra tog vi en sallad med bröd. Det räckte för oss. När jag bad om notan, kom han in med vars 3 stycken stekta sardiner och vi tyckte inte vi hade beställt dessa. Så, nej tack! Att det ska vara så svårt att beställa lite mat. Helst ville de man skulle beställa tre rätter på en gång. Förstår genom N att det är brukligt.

Jag har fått flera stora insektsbett. Kliar en del men inte så farligt.
Ett enormt brummande startade plötsligt...en hel karavan av gamla traktorer ,det var nån veteranträff,minns jag det som....

Får se hur dagen blir imorgon med tanke på min blåsa. Att jag nu drar på mig skoskav känns som att jag ska inse hur klok kroppen är. Att hela tiden lyssna till min kropp. Alla signaler lika viktiga. Skönt att N är den jag vandrar med, hon har så mycket visdom. Att inte ens föreställa sig bekymmer håller dem utanför min space. Bara se vad jag önskar och glädjas.
Ja här var bara att vänta in de ulliga..
Idag stötte vi på en stor fårflock. Det klingade i deras klockor långt innan vi såg dem, några getter skuttade med runt i flocken.//

Jag packade min väska väl….för skoskav.. ”planerade ju in det”… Det kom en blåsa redan andra dagen. Jag kunde ju skapat något vettigare… Längs hela leden finns mycket välutrustade små Farmacia. I minsta by finns de…De hade .bla. en rosa filt som var självklistrande. Kunde täcka hela hälen med den. Den var det perfekta skyddet. Jag köpte många under färden,, lade ut många hundralappar. Konstigt nog så var det ”bara” en blåsa men en jätte stor sådan. Så där 5x7 cm….heltäckande blåsa på hälen…Den sprack, fyllde på sig, sprack fyllde på sig i 10 dagar! Min sko blev ju rejält blöt varenda gång. På med ny filt och gå vidare. På samma gång blev blåsan en buffert och stötdämpare eftersom den fylldes på så snabbt igen. Märkligt att det inte blev sår inunder. Då kan jag säga att jag aldrig hade kunnat gå vidare. Bilden visar den hemska saken, som min fot såg ut. Filade inga hälar heller på hela tiden. Jag resonerade att det var bättre att låta huden vara tjock och skydda istället. Det var ungefär hovar när jag kom hem.
Hade jag inte haft den på foto,hade jag knappt trott på mig själv att jag gick nästan 30 mil med denna....
Kramen Lisbeth

7 kommentarer:

  1. oj jisses vilken fot..stackarn. bara jag har lite mer tid ska jag ta och läsa om din färd.
    Nu iväg på jobb..hejsvejs..
    ~marita~

    SvaraRadera
  2. Mysig vandring och vackra bilder. Fåren verkar trevliga men det gör inte din häl. Det är den största blåsa jag någonsin har sett. Hur lång tid tog det för den att läka? För den har väl läkt *ler*. Du får ha en riktigt mysig fredag.

    Kramen

    SvaraRadera
  3. Hej! tycker din berättelse är spännande o bra skriven ;) men aj aj vilken häl!! trevlig helg ♥ kramiz Jessica

    SvaraRadera
  4. Oj,oj,oj ! - Jag känner smärtan bara jag ser på din stackars fot !
    - Vilken bedrift att vandra den långa sträckan med en sån hemsk blåsa.
    Underbara bilder och fängslande berättelse, och jag ser fram emot fortsättningen !
    Ha en skön helg !
    Kram Anneli ♥

    SvaraRadera
  5. Usch fy för , vilken häl , men vilken järnvilja och tjohoo för noni ;) Kram Eva

    SvaraRadera
  6. kathas kortmakeri10 mars 2012 06:54

    Ja med vilja och tro går det mesta. Otroligt kämpat med den hälen.
    Ha en fin dag!
    Kram Katha

    SvaraRadera
  7. Nu har jag läst ikapp igen.
    Ja du dina fötter och ögonen har varit med om en del.
    Haha hovar, kan tänka mig att det kändes så, ler.
    Ha en skön kväll.
    Kram Gerda

    SvaraRadera

Blir glad.....


Blir glad när ni lämnar lite tankar hos mig