torsdag 11 oktober 2012

Karma W nr 5




En resa som N och jag planerat sedan strax innan jul, närmade sig. Vi skulle gå pilgrimsleden i Spanien . El Camino.  Den 7 september -09 gav vi oss väg Jag hade inte en enda tanke på att ge upp detta. Jag skulle iväg. Min fot fungerade så, att när jag väl kommit igång var det okej att gå. Jag hade startproblem. Vår vandring startade i Leon. Jag var väl förberedd. Hade varit så noga med allt.  T.o.m. promenerat och tränat med tyngd i min nya ryggväska. Förberett om jag skulle få skoskav…lastat med diverse varianter på plåster.

Ja just det… min väska gick sönder på flyget ner och mitt skoskav började dag två. Jag skapade detta så perfekt, så perfekt…så dumt när jag vet att vi skapar allt själv....

I 14 dagar var vi i Spanien och vi gick sammanlagt 26 mil. Detta var en så speciell resa. Mycket kom upp och tankarna var många. Minns att jag funderade över min försiktighet med män, hämmad, blyg?  Den fanns inte där alltid men ofta, en känsla som jag ville göra mig kvitt. Ville så gärna förstå varför jag höll mig själv tillbaka så. En dag fick jag healing utav N, i en skön utemiljö och just detta kom på tal. Jag fick inte fram något svar.
Min fot blev bara mera tokig, en enorm blåsa lade sig precis över min ”golfboll” till knuta. Vi fotade den annars skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att gå med en sådan enorm sak. ( Har visat den förut när jag delade  min pilgrimsvandring)

Ca 5x 7 cm var den. Den sprack, fyllde på sig och sprack i tolv dagar. Och sådan tur att den gjorde just så, för vattnet i den blev en buffert så att det inte blev sår. Dag 13 gav den sig och då var det bara några timmars vandring kvar. Jag kan säga att jag slet med mig mitt karma på detta vis. Att jag skulle lida på min vandring var ju tydligt, min tokiga fot. Vår vandring var fantastisk och jag är så tacksam att jag klarade den, trots min fot.

På hemmaplan igen. Jag började hos sjukgymnast. Fick övningar som jag flitigt gjorde, men det kändes inte alls bra . Fick väldigt ont och jag tänkte, detta kan ju inte vara rätt behandling, den måste ju bort, knutan. Jag förstod ju att min hälsena tog stryk av varje steg. Träning var inte att tänka på. Blev så besviken över detta. Ville verkligen träna och inte tappa min kondition och rörlighet, men det var omöjligt. Efter 4 veckor hos sjukgymnast, sade jag till doktorn om att jag måste ha en remiss till ortopeden nu! Det fick jag. Svar från fot teamet i Malmö var: 8 månaders väntetid. Aldrig i livet tänkte jag, då hinner jag bli sjukskriven, så onödigt.

                             Investerade i en sådanhär och gick igång med alla övningar som jag skulle.

Skriver då en ny egen remiss och specificerar alla mina besvär som nu uppstått samt och de var många så här långt, samt fotograferar hälen Detta borde doktorn ha gjort.
Under hösten gick en f.d. arbetskamrat hastigt bort. Omständigheterna var så väldigt oklara, det var vi många som tyckte. Av den anledningen gick jag och fick vägledning igen, då av en annan kvinna i Trelleborg. Hon hade mycket att berätta.  Bl.a. Sa hon att jag hade två karma kvar jag skulle ta hand om i detta livet. Och det blev klart innan sommaren. Jaha, var min tanke, vad är det då?  Foten?
Hon beskrev ett som så här: Jag kommer att känna att det är lika bra att få det gjort det blir drygt men jag tar det nu.

Detta passar väl in på min fot. Efter egen remissen som jag själv skrev till fot teamet, fick jag en tid efter en månad och var opererad efter ytterligare en och en halv månad. Då knipsades ”kroken” bort och hälsenan snyggades till, stiftades fast igen. Gipsad i 6 veckor och sedan några veckor till för mobilisering. Sammanlagt 9 veckor. Ja, drygt med det gick väldigt bra. Och det blev klart innan sommaren.

Att sitta på soffan i 6 veckor som jag gjorde  är en ny erfarenhet för mig. Och det har så klart haft sin betydelse. Absolut varit i stillhet och mediterat en del. Har haft mycket besök av vänner, barn och arbetskamrater. Sussie kom med ett väldigt fint prydnadsägg, i metall. Av Rosa fick jag ett påskägg med lotter i. Ägg, ägg och ägg och så påsken, på det . Jag blir ju bara mera påmind. N tänker, W …när hon knäcker ägg!!
Hade under denna tid flera gånger tankar på att jag tyckte det var skönt att det skulle avslutas. Ville bli av med alla dessa påminnelser och bli bra i min fot. Gipsen togs bort och det var så skönt.
På tredje dagen efter gipsbortagningen träffas vi en söndag eftermiddag i Malmö. Det var information från företaget som gjorde en roadshow genom Sverige. Där var N och jag med. Vi blev mycket snopna och fulla i skratt när W namn nämndes. Han jobbade inte i företaget längre, har inte varit på tal på väldigt länge. Hans namn fanns inte med på senaste års-konventet i Kalifornien ens. Men när jag sitter bland åhörarna, så nog ska han vara med!!
Vi skrattade igen åt detta. Fast nu hade jag trott vid många tillfällen, att jag ”tvättat” bort honom, men ändå dyker han upp igen.
Vid lunchen dagen därpå får jag en enorm kärlekskänsla i kroppen, plötsligt som från ingenstans. Den bara genom syrar hela mig och jag är så lycklig. Sätter i Mamma Mia dvd-skivan och kan hålla kvar känslan flera timmar . Den skivan hjälpte mig hålla kvar den starka känslan i flera timmar.Ingen kärlekskänsla riktad till honom utan bara ren kärlek..


Nästa natt drömmer jag för andra gången om W..
Dröm: Jag sitter och tittar på en dans som jag aldrig sett någon gång och hoppas slippa bli uppbjuden för den dansen kan jag inte, men tänker att jag får väl göra som de gör då. En annan sekvens sitter jag i en åhörarsal där det är min tur  att presentera mig och vad jag gör. Tänker att då berättar jag om juicen. Precis när jag ska börja blir det uppbrott och jag får inte sagt nåt. Kändes snopet. Då ser jag en vit kub, högblank och ganska stor. Får med veta att W är död. Jag tar bara in detta som fakta och känner inget. Därefter vaknar jag.  Och ser symboliken med en vit kista.

Då tycker jag mig förstå ännu en gång...men nej,  att detta måste ju vara avslutat nu. Berättar för N och det känns bra.
Nästa dag när jag städar upp efter frukosten och slänger i slasken får jag äggvita från ett äggskal på fingrarna som klibbar fast. Det går inte pilla bort, men jag sköljer bort det och vet att ;  ”Jag har nyckeln!”     Nu är det borta!
Jag åker till gymmet och tränar efter frukosten. Det är första gången på mycket länge. Berättar för N om äggvitan på mina fingrar. Ja vad ska vi tro?



Så skönt att ha kommit igång med träningen igen. Hemma igen spolar jag upp ett väl unnat bad och sätter på Susan Boyles skiva och tänkte lyssna på den i badet.. Låt nummer två. Hann inte ens badet, när jag hör den. Allt bara brister, Jag blir så ledsen, så ledsen. Alla känslor finns på samma gång. Glädje, sorg och tacksamhet. Jag kan inte hejda mig . Det är så starkt. Jag bara skakar och skakar. Spelar om låten flera gånger så att jag får ut känslorna tills det lugnar ner sig.  Jag känner hur hela hjärtat är öppet, vidöppet. En stor, skön och obeskrivlig känsla!
Det som står helt klart för mig är att härifrån kommer min återhållsamhet  för män. Den känslan blev väldigt tydlig! Och jag bara tackade, tackade och tackade, för att jag förstod.
Om jag ska spåna om detta, kan jag tänka mig att jag var hårt styrd i det livet och förhållandet med W. Kan det vara så att känslan härstammar från det? Ja jag tror det. Jag kan nu se att jag i detta livet har känt av detta alltid.. Funderingarna har alltid funnits, jag har sett dem och känt dem. Det har yttrat sig så att jag kunnat bli blyg, valt att hålla tyst, väldigt ofta haft en känsla att inte bli sedd som kvinna, att duga till. Svårt att slappna av. Men inte i vana situationer.  Och aldrig med människor jag känner väl.
                                                                               bild från nätet                                     
                                                                                                                                                   


Och detta är så tokigt, för egentligen tror jag att inte många skulle säga detta om mig. Den sidan har jag dolt. Det är mina egna tankar.


                              Ja ,vi fortsätter väl lite till,för det händer mera.....

                                                       Kramen Lisbeth




8 kommentarer:

  1. Fint skrivit Lisbeth!

    Michelle

    SvaraRadera
  2. Har läst ikapp mig nu och väntar.......Kram

    SvaraRadera
  3. Ja snälla fortsätt!!
    Kram Nette

    SvaraRadera
  4. Jag vill veta mer!
    Uuh, så din fot såg ut. Skönt att du fick hjälp till sist.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Hej hej!

    Å det är ju så spännande..;)
    Men huuuu för foten.. Tänk att du klarade att gå med den där...

    Kram Katarina

    SvaraRadera
  6. Vilken strapats med den foten och dom milen...väntar på mer ;)
    Kram Sussi på Stolpås

    SvaraRadera
  7. Gud vilken resan du beskriver.
    Skönt att det lättnade upp i huvudet och att du fick hjälp med foten.
    Kram Gerda

    SvaraRadera
  8. OJ! Jag kommer att läsa vidare, men gör nu ett litet uppehåll på ett par timmar. Har lite ärenden att utföra.
    Vi ses senare idag. Kram igen! ♥

    SvaraRadera

Blir glad.....


Blir glad när ni lämnar lite tankar hos mig