Pilgrimsvandringens sista del 14

21 september

Vi steg på vår buss igår kväll som startade exakt. Reste hela natten och jag sov faktiskt en del .t.o.m. över ett stopp på 30 min sa N. Då har jag sovit gott. Vi var framme i morse vid 7 tiden på flygplatsen Barajas i Madrid. Vårt plan skufle gå 13,30 så vi fick vänta mera. Kände oss smutsiga, vilket vi är!!

 Den vita staden …alla hus var vita, men jag har glömt dess namn

Oj, vad jag vill hem till ett bad och rena kläder. Äter lite på flygplatsen och för våra sista ören får vi ihop en chokladkaka som vi delar på flyget.

Skönt att komma hem

Utsikt vid den vita staden....eller nersikt....

Vi har pratat så mycket om vikten av att vara kärleksfulltill sig själv. Som N säger i varje andetag . Föra ner tanken och känslan i hjärtat med kärlek. Bara utgå ifrån ren kärlek alltid. Tänka kärlek, göra kärlek . Att allting jag gör kommer åter till mig, hur viktigt är det då inte att jag är sann till mig själv och omgivningen. Ge kärlek, få kärlek  göra detta till min vardag .N har insett att hon har inga begränsningar, allt hon vill är möjligt. Jag ser det tillsammans med henne och blir glad. För då vet jag att det är möjligt för mig och alla andra med.

Min camino innebar en kamp med skoskav och vissa dagar tunga tankar. Ändå är jag väldigt tacksam över att: Detta har jag klarat! Så mycket man kan. Inser med att den kampen har jag byggt upp själv och det behövs inte. Att förvänta sig skoskav, jobbiga dagar tex . skapade jag själv. Och så är universums lag, det jag sänder ut kommer tillbaka.

N har inte haft samma camino. Hon har inte gjort det till en kamp, inget skoskav, bara lätta njutbara dagar när vi vandrade. Eller jo, faktiskt, första vandringsdagen, som var mycket tuff för oss båda var jobbig även för henne. Varför?

Vi är högt på en bro

Jo, pga. en missuppfattning tyckte hon att jag sagt att just den dagen var den jobbigaste delen av vandringen. Jag hade syftat på där leden startar i Frankrike.  Därför blev den delen av hennes vandring jobbig. I hennes sinne var den dagen jobbigast och den blev det.. Resten av vandringsdagarna njöt N hela tiden.

Så att aldrig planera, gör livet lättare, följa flödet och bara vara kärleksfull till sig själv. Så enkelt ska livet vara. Jag har mycket att jobba med nu och det känns härligt att få göra det. Ska man gå caminon ,rek. Jag att göra det för att man verkligen vill detta. I hjärtat.

Kramen Lisbeth

Ja härmed är vår vandring över och att komma hem var gudagott. Jag kom in i vardagen men hade mycket tankar och var ofta tillbaka. Men det var lugnt och inget jobbigt. Kroppen fick återhämta sig och min fot läkte. Innan vi gick hade jag problem med den foten som jag hade blåsa på. Det växte en ”bula” under hälsenan som   gjorde att den drogs  och slets över bulan .När jag väl kommit igång minskade även den smärtan. Den foten blev senare opererad och då hade den hunnit bli som en halv golfboll.   Och då satt jag gipsad i 6 veckor. Verkligen kontrast. Fenomenet kallas extosos  och  är ben som växer. Himla dumt ställe att sätta sig på.  Men men…allt är bra igen!!

                                                 På åter seende